Genitala vårtor

Översikt

Humant papillomvirus (HPV) är en grupp virus som skapar vårtor på huden (kutana) och på hinnorna som omger kroppspassager (slemhinnor), vilket det inte finns någon bot för. Man har identifierat mer än 70 typer av HPV; typerna 6, 11, 16, 18, 31 och 35 överförs sexuellt och orsakar anogenitala vårtor.

Anogenitala vårtor orsakas av typerna 6 och 11 vilka vanligtvis visar sig externt på penis, vulva eller anus. Typerna 16 och 18 orsakar vårtor på slemhinnorna (epitelium) som omger vagina, livmodern, ändtarmen eller urinröret och förknippas med livmodershalscancer och rektal cancer. Infektionen är allvarlig även om de flesta fall inte leder till cancer.

Anogenitala vårtor kan finnas djupt i epitelium i vagina, urinröret eller ändtarmen och kan begränsas till tidiga isolerade utslag, beroende på typ. Av dessa orsaker är upp till 50 % av de smittade personerna inte medvetna om att de har genitala vårtor. Obehandlade genitala vårtor kan eventuellt växa, sprida sig och forma stora anhopningar.

Förekomst och utbredning

Enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC), beräknas det att 20 miljoner personer i USA är smittade med HPV och omkring 5,5 miljoner exponeras för viruset varje år. Ungefär 1 % av de sexuellt aktiva vuxna i USA har genitala vårtor.

Infektionen är vanligast hos människor mellan 15 till 40 år och påverkar män och kvinnor i lika grad. Så många som 50 – 75 % av de sexuellt aktiva smittas med HPV under sin livstid, och i de flesta fall orsakar inte infektionerna några symptom och försvinner utan behandling.

Ungefär 90 % av de män som har HIV är också smittade med HPV. Ihållande HPV-infektion hos kvinnor är den största risken för livmoderhalscancer.

Orsaker och riskfaktorer

Det humana papillomviruset överförs genom vaginalt, oralt och analt sex. Många forskare tror att de kulturella normerna för sexuellt beteende (fler personer har sex vid yngre ålder och med flera olika sexpartners) har lett till en ökad förekomst av HPV-infektioner. Eftersom symptomen kanske visar sig sakta och vanligtvis är smärtfria kan smittade personer sprida HPV utan att de känner till det.

Personer med ett försvagat immunsystem löper en högre risk att smittas av HPV-infektioner.

Tecken och symptom

Anogenitala vårtor visas omkring 3 eller 4 månader efter exponeringen, vanligtvis på vulva, livmodershals, penis, pung, anus eller på insidan av vagina eller ändtarm. Oralsex kan leda till vårtor i munnen och halsen. Vårtorna kan vara röda, rosa, vita eller gråa. De är vanligtvis mjuka, platta och oregelbundet formade och smärtfria om de inte irriteras på grund av kontakt. Klåda och sveda är vanligt när vårtorna blir irriterade. Obehaget kan öka när vårtorna förstoras, förhöjs, förökas till blomkålsliknande sammanhopningar eller skapar sår. Såriga vårtor kan blöda, klia och skapa obehag med en obehaglig doft. Vårtor som uppstår inuti vagina kan orsaka smärtsamma samlag.

Olika hälsokomplikationer kan uppstå, beroende på var vårtorna sitter. Symptomen skiftar från obehag och smärta till blödning och svårighet att urinera, tömma tarmen (om de bildas i urinröret, penis, vagina, anus eller ändtarm) eller sväljning (om de bildas i munnen eller svalget). Smittade gravida kvinnor kan överföra smittan till sina foster.

Svagt smittsam HPV kan ta 5 till 30 år att utvecklas till cancer.

Diagnos

Externa vårtor diagnostiseras vanligtvis visuellt. En procedur som kallas för kolposkopi innebär behandling av vårtor med vinäger (ättikssyra) som inte går att se vilket gör att de vitnar och sväller upp. Detta är speciellt användbart för kvinnor. En biopsi där ett prov av vårtan tas bort för analys kan utföras för att upptäcka cancer. Man genomför vanligtvis vaginala och anala smeartest för att kontrollera om det finns cancerceller hos både män (analt) och kvinnor.

Behandling

Det finns ingen bot för HPV. Behandlingen innebär borttagning av vårtor och kontroll över utvecklingen av cancerceller. Borttagning kan innebära frysning med flytande kväve (kryobehandling), bortbränning (diatermi), laserborttagning eller kirurgisk borttagning (excision). Kryobehandling används för att ta bort vårtor på livmoderhalsen medan större externa vårtor ofta tas bort kirurgiskt. Bieffekterna inkluderar lokal irritation, sår och ibland ärr.

Interferon-∂, (alfaiinterferon, ett läkemedel som utvinns från kemikalier i kroppen) injiceras direkt i vårtorna (ibland efter att vårtan bränts bort med diatermi) för att eliminera eller markant reducera dem. Injektionerna ges vanligtvis 3 gånger i veckan under några veckor.

Krämer och kemiska gelbehandlingar, som podofyllin och trikloracetisyra (TCA), appliceras en gång i veckan på externa vårtor av en läkare för att förstöra vävnaden.

Krämer som man applicerar själv som podofyllotoxin (Wartec®, Condyline®, Sylak®, Galderma®) används 2 eller 3 gånger i veckan under flera veckor, men inte mer än 3 eller 4 månader. Lokal hudirritation är en vanli bieffekt. Dessa behandlingar är inte godkända för invärtes vårtor.

Oavsett behandlingsmetod är det vanligt att vårtorna kommer tillbaka eftersom viruset ligger inaktivt i hudcellerna efter att vårtorna avlägsnats. Borttagning av vårtorna kan reducera risken för HPV-överföring, men det finns inga bevis som styrker påståendet.

Förebyggande åtgärder

Regelbunden användning av papsmears rekommenderas för kvinnor och män som haft sex med män (anal-pap) för att säkerställa tidig upptäckt och effektiv behandling. Preventivmedel (t.ex. kondom, pessar) rekommenderas för att motverka att sjukdomen sprids.

Publication Review By: Under Construction

Published: 19 Nov 2005

Last Modified: 07 Dec 2007